Går det att få liv i bloggen igen?

Det är den stora frågan just nu... sedan är ju frågan vad som bör skrivas här.

Mina innersta snurriga tankar eller bara om min vardag?

Kan jag verkligen dela med mig av vad jag egentligen känner till folk som vet vem jag är?
Kommer ni därmed se annorlunda på mig när ni vet vad jag innerst inne känner?
Jag är kanske inte den där superglada tjejen egentligen... jag kanske är riktigt skadad.... förvånad?
Kanske jag har tvångstankar, är ledsen och deprimerad, plågad av gamla och nya minnen och upplevelser...
Klarar du att läsa sanningen om mig? Var det någon som nu läste att jag var allt av ovanstående? Ta det lugnt med fantasin! Dra inga förhastade slutsatser om mig!

Det jag kan bekänna är att jag har förändrats! Till det bättre och till det sämre!

Min vardag handlar om min tillvaro med min dotter.
Det handlar om mysig tid tillsammans, amning, blöjbyten, joller, promenader, babysång och en liten fika med mina nya vänner från föräldragruppen. Min dotter är mitt liv, så enkelt är det!

Jag har fortfarande mål i mitt liv men kommer jag fortsätta sträva mot dem?
Ska jag ge upp och nöja mig med en medioker tillvaro eller ska jag kämpa mot vad jag tror att jag vill?
Kommer jag lyckas eller kommer jag ge upp, som vanligt? Vad är det som gör att jag gör klart något till 90% och sedan stannar? Är jag rädd för att lyckas och därmed kommer något att förändras?

Varför kan jag ge andra råd om vad de ska göra men när det gäller mig själv så ignorerar jag dessa råd?

Det jag har insett de senaste veckorna är att jag behöver lära känna mig själv igen.
Vem är jag? Vad känner jag? Vad gillar/ogillar jag?
Jag har haft ordentliga humörsvängningar som skrämt mig. Det har slutat med att jag sökt hjälp och det är jag stolt över. Det är alltid bra att få prata med någon som är neutral. Nu känns det betydligt bättre men jag har fortfarande mycket att bearbeta. Jag måste våga känna och inte bedöva mig själv.

Kanske det beror på alla hormoner som lever rövare i min kropp blandat med allt som hänt de senaste 18 månaderna. Kitteln håller på att koka över...

Det vore ju trevligt om någon kommenterar så jag inser att någon faktiskt läser och engagerar sig...