Besviken

Jag har så mycket på gång just nu som kostar pengar :(
Nästa vecka är det äntligen dags att klippa och färga håret. Senaste jag klippte var i augusti 2010....
På fredag skulle jag även få bli av med tatueringen på benet. Något nytt ska täcka där... men som det är nu så får jag avboka tiden då pengarna gått till annat *suck*
Får kanske köpa en gnuggistatuering att sätta över så det döljer den fula fd tatueringen.... ;)

Pappas födelsedag - nu är det klart :D

Äntligen är det över!

Vi började för flera veckor sedan att planera den stora dagen. Lite motvilligt från min fars sida. Han verkar inte tycka att hans 70:nde födelsedag är något stort... medan jag tycker att varje födelsedag ska firas, oavsett ålder :)

De som känner mina föräldrar förstår nog vad jag haft att göra med.
Jag har drivit på dem ordentligt och försökt flera gånger att få svar men får jag det? Nej, nej, nej, NEJ!!!
Så det har inte varit det lättaste...jag har varit så enormt frustrerad men jag har lyckats hålla mig samlad.

Jag trodde att jag skulle explodera på fredagen då jag gjorde 2 stora tårtor. Smeten mellan marängbottnarna skar sig och jag höll på att börja grina. Inte mycket hjälp fick jag heller... Det som hände den dagen var att tårtorna blev klar, that's it!

Igår var det en hel del diskussioner i köket om vad vissa kunde eller inte kunde äta.
Jag anser fortfarande att de själva vet bäst. Jag kan inte bestämma om en diabetiker kan äta kakor eller inte. De vet de själva bäst! Höll på att bli galen på faster men jag sade till på skarpen efter 3 diskussioner om samma sak :)

Nåja, jobbigt har det varit men det blev bra. Jag fick beröm för den goda tårtan (hälften kvar) och Matte fick beröm för den goda grillade maten (även här hälften kvar)  :) Vi fick även beröm för den vackra dottern :D
Medvetet så höll vi henne nära oss hela dagen då det var så mycket folk och hon blir lätt orolig när det är mycket stoj och stim. Dessutom går hon genom fasen då hon upptäcker att hennes föräldrar faktiskt försvinner ibland och det är en stor värld där ute.
Jag har lite dåligt samvete då jag inte pratade med alla som jag ville men å andra sidan kunde de komma till mig i köket också ;)

Många som låtsasbryr sig

Satt och läste runt lite på facebook nyligen och ser många aktiviteter och statusar där det står saker om att tända ljus för drabbade och att om man tappat någon i en sjukdom så ska man sätta detta på sin status.

Jag blir så trött på dessa!
Skriv något själv om du förlorat någon och du saknar denne.
Ett till alternativ är att skänka pengar till forskning för ett botemedel mot en sjukdom.
Jag tror att det skulle hjälpa mer än att kopiera något som en annan skrivit.

Jag har förlorat en syster i cancer men inte kopierar jag något och sätter på min status för det.
Det är inte heller något jag går runt och berättar för folk i första taget.
Jag känner flera personer som förlorat en anhörig i cancer och det är tragiskt.

Jag har förlorat en släkting i alzheimer.

Skänk hellre en slant och försök förhindra att fler får känna samma förlust som dig själv.

"Tänd ett ljus för ...." är också populära aktiviteter.
Visst kan jag ha empati för någon som har förlorat någon men jag tänker inte låtsas att jag bryr mig bara för att få uppmärksamhet.

Nu är det säkert någon som blir trampad på tårna men men....

Igår läste jag artikeln om någon som nekats en ambulans i 4 dygn.
Jag har lärt mig att ringa SOS i en nödsituation, inte annars.
Det kan knappast vara en nödsituation om detta pågår i 4 dygn.
En vän hjälpte till på 3:dje dagen för att försöka få en ambulans utan att lyckas. Jag undrar varför inte denna vän själv hjälpte personen till sjukhus... Samma sak gäller även "de upprörda släktingarna" Vart var de?
Så här är det alltid när något går snett... de upprörda släktingarna dyker upp och gråter ut i media. Var är de själva när det gäller? Är det ett sätt att lugna sitt dåliga samvete? Eller är de verkligen upprörda?
En ambulans är ingen gratistripp till sjukhuset och något som du har rätt till att få om det inte behövs.
Ska ambulansen köra någon som lika väl kan ta en taxi till sjukhus istället för att kunna rycka ut om den verkligen behövs?

Tillökning?

"Ja, jag börjar ju undra om det är något som växer där inne" - Gissa vem som just sade det????
Gissa vem som kommer bli utan något närmsta veckan???? *blänger elakt mot han i soffan*

Det är faktiskt inte en bebis där inne (vad jag vet, då maskineriet inte börjat komma igång ännu!) utan det där är för mycket choklad, morotskaka och alldeles fel matvanor.... eller förresten vilken mat?
Kombinerat med alldeles för lite rörelse så blir det så.... Nu vet jag var kilona lägger sig på min kropp men de lär väl knappast försvinna därifrån i första taget.... det tas väl på andra ställen isf...

"Det var inte så jag menade. Du har ju inte fått din mens än" säger han och försöker rädda sig själv.... *sneglar och ger honom fler elaka blickar*

"Det var inte så jag menade"... säger han och lägger sitt huvud mot min arm.... *hmmmmm*