Drömmar och mål

Nu när det är sommar och semester så har jag hoppat på en kurs "etik och livsfrågor".
Jag gillar den då det inte är så mycket "leta svar i boken" utan istället så gäller det att söka i sig själv för att finna svar. Dessutom känner jag att jag behöver en mental utmaning. Efter att ha gått arbetslös och sedan mammaledig så är det lätt att börja känna sig lite dum.

Jag satt och skrev ganska länge igår kväll på en uppgift. En av frågorna var hur mitt liv kommer se ut om 10 år. Psykiskt, fysiskt, socialt och andligt. Är mina mål realistiska?
Det tror jag inte... tyvärr! Men å andra sidan... saker blir inte alltid som man planerat men då får man hitta andra vägar till hur man når sina mål.

Jag får ångest av att fundera på att söka jobb. Jag vet hur marknaden ser ut så då behöver man en stabil  utbildning för att få ett bra jobb. Inte ens då är det säkert. Jag vill heller inte ta ännu ett skitjobb... som det jag hade innan jag läste till redovisningsassistent. Det var endast arbetskamraterna, några få, som gjorde att jag överlevde där. Själva "arbetet" var inte värt mycket! Dessutom pågick det mycket mygel och "kamratlighet". Där prioriterade man resultat... sedan hur du tog dig dit spelade ingen roll!
Sådant klarar inte jag av!

Egentligen skulle jag ha gjort min utbildning för flera år sedan men vad sitter det i?
Jo, att jag inte avslutar saker som jag ger mig in i. Jag kan göra saker till 95% men sedan slutar jag. Varför? Kan vara min rädsla för vad som förändras om jag klarar det. Jag vet inte hur jag skulle hantera förändring. Skulle det vara positivt eller negativt för min nuvarande situation?

Hade det handlat om Bella så hade jag sagt åt henne att jaga sina drömmar!
Det finns inget att vara rädd för då vi finns här för henne och stöttar henne.

Varför är det så lätt att motivera andra men inte mig själv?