Många som låtsasbryr sig

Satt och läste runt lite på facebook nyligen och ser många aktiviteter och statusar där det står saker om att tända ljus för drabbade och att om man tappat någon i en sjukdom så ska man sätta detta på sin status.

Jag blir så trött på dessa!
Skriv något själv om du förlorat någon och du saknar denne.
Ett till alternativ är att skänka pengar till forskning för ett botemedel mot en sjukdom.
Jag tror att det skulle hjälpa mer än att kopiera något som en annan skrivit.

Jag har förlorat en syster i cancer men inte kopierar jag något och sätter på min status för det.
Det är inte heller något jag går runt och berättar för folk i första taget.
Jag känner flera personer som förlorat en anhörig i cancer och det är tragiskt.

Jag har förlorat en släkting i alzheimer.

Skänk hellre en slant och försök förhindra att fler får känna samma förlust som dig själv.

"Tänd ett ljus för ...." är också populära aktiviteter.
Visst kan jag ha empati för någon som har förlorat någon men jag tänker inte låtsas att jag bryr mig bara för att få uppmärksamhet.

Nu är det säkert någon som blir trampad på tårna men men....

Igår läste jag artikeln om någon som nekats en ambulans i 4 dygn.
Jag har lärt mig att ringa SOS i en nödsituation, inte annars.
Det kan knappast vara en nödsituation om detta pågår i 4 dygn.
En vän hjälpte till på 3:dje dagen för att försöka få en ambulans utan att lyckas. Jag undrar varför inte denna vän själv hjälpte personen till sjukhus... Samma sak gäller även "de upprörda släktingarna" Vart var de?
Så här är det alltid när något går snett... de upprörda släktingarna dyker upp och gråter ut i media. Var är de själva när det gäller? Är det ett sätt att lugna sitt dåliga samvete? Eller är de verkligen upprörda?
En ambulans är ingen gratistripp till sjukhuset och något som du har rätt till att få om det inte behövs.
Ska ambulansen köra någon som lika väl kan ta en taxi till sjukhus istället för att kunna rycka ut om den verkligen behövs?

Tillökning?

"Ja, jag börjar ju undra om det är något som växer där inne" - Gissa vem som just sade det????
Gissa vem som kommer bli utan något närmsta veckan???? *blänger elakt mot han i soffan*

Det är faktiskt inte en bebis där inne (vad jag vet, då maskineriet inte börjat komma igång ännu!) utan det där är för mycket choklad, morotskaka och alldeles fel matvanor.... eller förresten vilken mat?
Kombinerat med alldeles för lite rörelse så blir det så.... Nu vet jag var kilona lägger sig på min kropp men de lär väl knappast försvinna därifrån i första taget.... det tas väl på andra ställen isf...

"Det var inte så jag menade. Du har ju inte fått din mens än" säger han och försöker rädda sig själv.... *sneglar och ger honom fler elaka blickar*

"Det var inte så jag menade"... säger han och lägger sitt huvud mot min arm.... *hmmmmm*

Tro

Ibland frågar folk vad man tror på?
Det kan handla om religion, Gud, Allah, Buddha osv....

Jag har ingen direkt tro inom religion men vad jag tror på är kärlek och moral.
Sedan blir jag förvånad över att andra inte tror på samma som mig :O
För mig är det självklart men tydligen inte för många andra.
Det finns svart, vitt och en hel del gråzoner...

Jag tror på evig kärlek och att man kan ha ett förhållande livet ut om man verkligen kämpar för det.

Jag ska iaf lära min dotter vad som är rätt och fel, samt ha respekt för andra och deras känslor.
Hon ska lära sig att säga ifrån om något känns fel för henne samt ha modet att lämna det.

Känns som att jag mest svamlar nu... jag vet inte... ibland vet jag inte vad jag tror på längre....

I behov av renovering

Det är jag :)

• Ansikte - bli av med allt onödigt! Finns bl.a. behandling (Purify me med microdermabrasion) på Marielles *blink blink* *Matte, se länken nedan* Har ju rabatt där att utnyttja ;)
• Hår - Färg och klippning! Färgade senast i december och klippte i augusti 2010! Så jo det är ganska slitet... Hade gärna limmat fast alla strån som bara ramlar av ;)
• Kropp - massage! Ja tack! Är så stel i ryggen!
• Tänder - hade gärna varit till tandläkaren men hur har man råd med det ???
• Naglarna görs om nästa vecka. Dumma material!
• Fotvård hade inte varit så dumt heller :)
• Tar gärna någon som kan ta mig till max i gymmet!

Tänkte skriva in tatuering också men jag har redan en tid bokad :) Var in förra veckan och gaddades lite till så nu är jag vackert röd. Kliar gör det också...

Dietupplägg skulle vara bra men då jag fortfarande ammar på heltid så får det vänta.

Skulle gärna ta en dag med Spabehandlingar, massage och middag med hot mamas ;)

http://www.marielles.se/itaccess/files/995/995.Meny20110513_STD.pdf

Disciplin - Vad är det?

Vad är egentligen disciplin?
Det är något jag saknar!
Hur många gånger har jag nu sagt att jag ska skärpa mig? Sluta äta skräp och äta riktig mat!

Kilona är tillbaka! WTF? Hade inte jag gjort mig av med dem? Det verkar som att de kom ihåg var de kom ifrån och har nu hittat tillbaka *suck*
Jag blir så besviken på mig själv!
Vad händer då? Jag blir ledsen och tröstar mig själv med skräp... som leder till att kilona ökar... Det är en ond spiral som börjar.

Jag vet exakt hur jag ska göra för att må bättre.. nåja, jag intalar mig själv att jag vet...
Jag har kunskaper om träning och mat. Jag kan peppa andra att göra rätt men att göra det själv går inte!
Jag skulle behöva en skugga som följer med mig runt och övervakar mig.

Jag saknar gymmet och de där passen där jag peppas att ta i ordentligt.
Jag saknar även folket!
Det går däremot inte så bra just nu att dra iväg till gymmet på kvällen då lillan är extra snuttig och vill äta lite då och då. Jag behöver ett gym på dagtid men därmed även någon som kan ta lillan... och det är lite tidigt för det känner jag! Jag vill inte lämna henne till någon.
Förmiddagspass på helgerna däremot vore perfekt för mig :) Jag är ju ändå vaken vid kl 7 på morgonen :)

Jag längtar tills på lördag morgon då lillan ätit frukost nummer 2 och somnar om.
Då får hon sova hemma med pappa så ska jag ta en egen runda ensam med musik i lurarna :)
Då ska jag öka tempot och kanske tom få in några intervaller :D

Irriterande!

I helgen var jag på G och skulle uppdatera da blogg och vad händer... bloggen kan inte nås för tillfället... *suck* Nu när jag kommer in på den så vet jag inte vad jag ska skriva...

Förra helgen blev det en date på staden med fina Sussi :D Hon hade varit grymt duktig och kört triathlon på förmiddagen! Det blev en premiär på nya Larran. Fortfarande grymt god mat! Lilla söta var så snäll och glad.
Hon lyckades även charma de vid bordet bredvid *haha*

Jag  har nu hittat något som jag blir riktigt irriterad över... nåja, 2 saker är det faktiskt!

1. Folk som inte lyssnar!
Det finns några i min närhet som faktiskt skulle få förstå lite mer om vad som händer med mig om de bara skulle börja lyssna och inte avbryter hela tiden. Jag börjar prata och sedan vips så handlar det om dem... What the beep??? Jag försöker igen men det går bara inte... Till slut så orkar jag inte försöka mer!
Vill ni inte höra vad som pågår så behöver ni inte lyssna/läsa!
2. Prat om ersättning för mitt barn!
Jag har inget emot de som ger sitt barn ersättning förutsett att det handlar om rätt skäl.
Jag kan amma mitt barn på heltid och därför tänker jag också göra det! Det är mitt val så respektera det!!!
Hon är nu snart 5 månader och det är dags för henne att få provsmaka lite mat. När vi bestämmer att det är dags för henne så kommer vi göra det. Inte pga vad någon annan säger!
Visst hade det varit skönt att få lite tid tillsammans med min älskade man men det går bra för oss ändå. Vi har en liten dotter som somnar tidigt på kvällen och sedan så väljer vi själva vad vi vill göra.
Jag har inget sug efter att springa på restauranger och bio.
Här kommer även irritationsmoment nummer 1 in. Folk som inte lyssnar på vad jag säger!

Kampen mot godissuget fortsätter... ibland går det bra, ibland går det inte alls!
Har ingen motivation för det just nu. Jag vet att det förstör min kropp men ändå så stoppar jag i mig det.. varför? Det kan vara tryggheten i att det är som vanligt... inget förändras och det kan vara skönt ibland!
År 2010 var ett stort år för mig med många förändringar. Ett år fyllt med rädsla, sorg och avslutades med en stor lycka <3 Detta år har lärt mig att trygghet är precis vad jag behöver i mitt liv.

Är det någon som vill veta något?
Jag svarar på allt :)

Går det att få liv i bloggen igen?

Det är den stora frågan just nu... sedan är ju frågan vad som bör skrivas här.

Mina innersta snurriga tankar eller bara om min vardag?

Kan jag verkligen dela med mig av vad jag egentligen känner till folk som vet vem jag är?
Kommer ni därmed se annorlunda på mig när ni vet vad jag innerst inne känner?
Jag är kanske inte den där superglada tjejen egentligen... jag kanske är riktigt skadad.... förvånad?
Kanske jag har tvångstankar, är ledsen och deprimerad, plågad av gamla och nya minnen och upplevelser...
Klarar du att läsa sanningen om mig? Var det någon som nu läste att jag var allt av ovanstående? Ta det lugnt med fantasin! Dra inga förhastade slutsatser om mig!

Det jag kan bekänna är att jag har förändrats! Till det bättre och till det sämre!

Min vardag handlar om min tillvaro med min dotter.
Det handlar om mysig tid tillsammans, amning, blöjbyten, joller, promenader, babysång och en liten fika med mina nya vänner från föräldragruppen. Min dotter är mitt liv, så enkelt är det!

Jag har fortfarande mål i mitt liv men kommer jag fortsätta sträva mot dem?
Ska jag ge upp och nöja mig med en medioker tillvaro eller ska jag kämpa mot vad jag tror att jag vill?
Kommer jag lyckas eller kommer jag ge upp, som vanligt? Vad är det som gör att jag gör klart något till 90% och sedan stannar? Är jag rädd för att lyckas och därmed kommer något att förändras?

Varför kan jag ge andra råd om vad de ska göra men när det gäller mig själv så ignorerar jag dessa råd?

Det jag har insett de senaste veckorna är att jag behöver lära känna mig själv igen.
Vem är jag? Vad känner jag? Vad gillar/ogillar jag?
Jag har haft ordentliga humörsvängningar som skrämt mig. Det har slutat med att jag sökt hjälp och det är jag stolt över. Det är alltid bra att få prata med någon som är neutral. Nu känns det betydligt bättre men jag har fortfarande mycket att bearbeta. Jag måste våga känna och inte bedöva mig själv.

Kanske det beror på alla hormoner som lever rövare i min kropp blandat med allt som hänt de senaste 18 månaderna. Kitteln håller på att koka över...

Det vore ju trevligt om någon kommenterar så jag inser att någon faktiskt läser och engagerar sig...