Sjuk

Här är vi sjuka, fortfarande!

I lördags, förra helgen, vaknade M och var rejält förkyld. Vilken start på semestern!
Han började pigga på sig men på onsdagen började lillan bli hängig. Jo då... hennes första förkylning tittade fram! Hon blev snorig och febrig. Den natten sov inte M mycket.. jag lyckades sova ändå :)
Vaknade på natten av att jag låg med huvudet vid hennes säng och hon låg på pappans arm :D Verkade som att båda 2 hade det supermysigt :)
Hon snörvlade vidare under dagen men på eftermiddagen var det dags för M att åka iväg - dragracing på Färila Raceway. Kändes lite olägligt när lillan var sjuk men visst fick han åka ändå. Jag var inte superlycklig över det hela men det kändes ändå rätt så okej.
Först ger han oss en förkylning, sedan tar han bilen och sticker iväg... *hmmmm* ;)

Fick en fikadejt med L och A på fredagen :) Det gav mig energi och jag orkade med dagen.
Lillan var fortfarande febrig och snorig. Vad händer på kvällen? Då börjar jag också snora *suuuuuuck*
Under lördagen börjar lillan pigga på sig och får tom i sig nästan en halv portion gröt och lite fruktpuré.
Jag däremot får knappt i mig något alls... jag är febrig, täppt i näsan *det släpper f*n inte*, öm i bihålorna *det gick fort* och helt slut på energi. På något sätt orkar jag med lillan men oftast ligger jag med henne på golvet och leker. Inga promenader här just nu :( Dessutom har jag lyckats bli rejält yr... *knepigt*
Idag var vi ute hos mina föräldrar så jag fick vila lite. De myste med lillan och jag låg på soffan och snörvlade :) Alla var nöjda :)

Har nu lagt lite vicks under näsan och liniment på näsan i hopp om att det ska lätta... kan tyvärr inte smörja in mig i vicks då lillan säkert skulle bli förbannad av doften vid hennes mat :(

I morgon kommer han äntligen hem och jag längtar så!!!!

Drömmar och mål

Nu när det är sommar och semester så har jag hoppat på en kurs "etik och livsfrågor".
Jag gillar den då det inte är så mycket "leta svar i boken" utan istället så gäller det att söka i sig själv för att finna svar. Dessutom känner jag att jag behöver en mental utmaning. Efter att ha gått arbetslös och sedan mammaledig så är det lätt att börja känna sig lite dum.

Jag satt och skrev ganska länge igår kväll på en uppgift. En av frågorna var hur mitt liv kommer se ut om 10 år. Psykiskt, fysiskt, socialt och andligt. Är mina mål realistiska?
Det tror jag inte... tyvärr! Men å andra sidan... saker blir inte alltid som man planerat men då får man hitta andra vägar till hur man når sina mål.

Jag får ångest av att fundera på att söka jobb. Jag vet hur marknaden ser ut så då behöver man en stabil  utbildning för att få ett bra jobb. Inte ens då är det säkert. Jag vill heller inte ta ännu ett skitjobb... som det jag hade innan jag läste till redovisningsassistent. Det var endast arbetskamraterna, några få, som gjorde att jag överlevde där. Själva "arbetet" var inte värt mycket! Dessutom pågick det mycket mygel och "kamratlighet". Där prioriterade man resultat... sedan hur du tog dig dit spelade ingen roll!
Sådant klarar inte jag av!

Egentligen skulle jag ha gjort min utbildning för flera år sedan men vad sitter det i?
Jo, att jag inte avslutar saker som jag ger mig in i. Jag kan göra saker till 95% men sedan slutar jag. Varför? Kan vara min rädsla för vad som förändras om jag klarar det. Jag vet inte hur jag skulle hantera förändring. Skulle det vara positivt eller negativt för min nuvarande situation?

Hade det handlat om Bella så hade jag sagt åt henne att jaga sina drömmar!
Det finns inget att vara rädd för då vi finns här för henne och stöttar henne.

Varför är det så lätt att motivera andra men inte mig själv?

Jakten på den perfekta klänningen

Så började det... vi blev bjudna på bröllop i sommar :)
Bröllop i juli.... dvs sommarbröllop... då kom nästa fråga; what to wear?
Vitt är helt förbjudet - som vanligt på bröllop! Visst kan det vara lite vitt i plaggen men det får absolut inte vara mycket.
Svart ska man heller inte ha då det är en färg för sorg. Sedan känns det även lite trist med svart trots att the little black dress är perfekt annars.
Vad finns det kvar sedan då? Orange??? Då jag är rätt så konservativ när det gäller klädsel för ett bröllop så passar ju inte rött heller! Idag är många mer fritänkande men jag försöker fortfarande hålla på vad jag tycker är rätt.
Jag har letat en sommarklänning med blommor och det finns massor men inget som passar mig.

Dessutom är klädseln för bröllopet kavaj. Så det gäller att inte komma i vad som helst....

Efter flera veckors letande så hittade jag en klänning på ebay och den kom inom en vecka. Så snygg men visade så mycket upptill.... Jag ammar ju fortfarande så jag kan inte ha en valfri bh. Dessutom var den lite väl bootylicious just nu... inget som en liten diet skulle fixa men då jag fortfarande ammar så är ju inte det en bra idé...

I helgen var jag på stan och skulle använda ett gammalt tillgodo-kvitto... och då tog jag en chansning.
Jag hittade en klänning på rea som är något som jag inte skulle välja i vanliga fall men tänkte då "varför inte?"
Snygg är den och den sticker ut lite :)

För att svänga till en annan sak... jo, jag ammar fortfarande!
Är det så fel? Lillan har just passerat 6 månader!
Ja, hon får smakportioner och det är så de är - smakportioner!
Det handlar om några skedar en gång om dagen.
Jag kan amma mitt barn och väljer att göra det.

Besviken

Jag har så mycket på gång just nu som kostar pengar :(
Nästa vecka är det äntligen dags att klippa och färga håret. Senaste jag klippte var i augusti 2010....
På fredag skulle jag även få bli av med tatueringen på benet. Något nytt ska täcka där... men som det är nu så får jag avboka tiden då pengarna gått till annat *suck*
Får kanske köpa en gnuggistatuering att sätta över så det döljer den fula fd tatueringen.... ;)

Pappas födelsedag - nu är det klart :D

Äntligen är det över!

Vi började för flera veckor sedan att planera den stora dagen. Lite motvilligt från min fars sida. Han verkar inte tycka att hans 70:nde födelsedag är något stort... medan jag tycker att varje födelsedag ska firas, oavsett ålder :)

De som känner mina föräldrar förstår nog vad jag haft att göra med.
Jag har drivit på dem ordentligt och försökt flera gånger att få svar men får jag det? Nej, nej, nej, NEJ!!!
Så det har inte varit det lättaste...jag har varit så enormt frustrerad men jag har lyckats hålla mig samlad.

Jag trodde att jag skulle explodera på fredagen då jag gjorde 2 stora tårtor. Smeten mellan marängbottnarna skar sig och jag höll på att börja grina. Inte mycket hjälp fick jag heller... Det som hände den dagen var att tårtorna blev klar, that's it!

Igår var det en hel del diskussioner i köket om vad vissa kunde eller inte kunde äta.
Jag anser fortfarande att de själva vet bäst. Jag kan inte bestämma om en diabetiker kan äta kakor eller inte. De vet de själva bäst! Höll på att bli galen på faster men jag sade till på skarpen efter 3 diskussioner om samma sak :)

Nåja, jobbigt har det varit men det blev bra. Jag fick beröm för den goda tårtan (hälften kvar) och Matte fick beröm för den goda grillade maten (även här hälften kvar)  :) Vi fick även beröm för den vackra dottern :D
Medvetet så höll vi henne nära oss hela dagen då det var så mycket folk och hon blir lätt orolig när det är mycket stoj och stim. Dessutom går hon genom fasen då hon upptäcker att hennes föräldrar faktiskt försvinner ibland och det är en stor värld där ute.
Jag har lite dåligt samvete då jag inte pratade med alla som jag ville men å andra sidan kunde de komma till mig i köket också ;)

Många som låtsasbryr sig

Satt och läste runt lite på facebook nyligen och ser många aktiviteter och statusar där det står saker om att tända ljus för drabbade och att om man tappat någon i en sjukdom så ska man sätta detta på sin status.

Jag blir så trött på dessa!
Skriv något själv om du förlorat någon och du saknar denne.
Ett till alternativ är att skänka pengar till forskning för ett botemedel mot en sjukdom.
Jag tror att det skulle hjälpa mer än att kopiera något som en annan skrivit.

Jag har förlorat en syster i cancer men inte kopierar jag något och sätter på min status för det.
Det är inte heller något jag går runt och berättar för folk i första taget.
Jag känner flera personer som förlorat en anhörig i cancer och det är tragiskt.

Jag har förlorat en släkting i alzheimer.

Skänk hellre en slant och försök förhindra att fler får känna samma förlust som dig själv.

"Tänd ett ljus för ...." är också populära aktiviteter.
Visst kan jag ha empati för någon som har förlorat någon men jag tänker inte låtsas att jag bryr mig bara för att få uppmärksamhet.

Nu är det säkert någon som blir trampad på tårna men men....

Igår läste jag artikeln om någon som nekats en ambulans i 4 dygn.
Jag har lärt mig att ringa SOS i en nödsituation, inte annars.
Det kan knappast vara en nödsituation om detta pågår i 4 dygn.
En vän hjälpte till på 3:dje dagen för att försöka få en ambulans utan att lyckas. Jag undrar varför inte denna vän själv hjälpte personen till sjukhus... Samma sak gäller även "de upprörda släktingarna" Vart var de?
Så här är det alltid när något går snett... de upprörda släktingarna dyker upp och gråter ut i media. Var är de själva när det gäller? Är det ett sätt att lugna sitt dåliga samvete? Eller är de verkligen upprörda?
En ambulans är ingen gratistripp till sjukhuset och något som du har rätt till att få om det inte behövs.
Ska ambulansen köra någon som lika väl kan ta en taxi till sjukhus istället för att kunna rycka ut om den verkligen behövs?

Tillökning?

"Ja, jag börjar ju undra om det är något som växer där inne" - Gissa vem som just sade det????
Gissa vem som kommer bli utan något närmsta veckan???? *blänger elakt mot han i soffan*

Det är faktiskt inte en bebis där inne (vad jag vet, då maskineriet inte börjat komma igång ännu!) utan det där är för mycket choklad, morotskaka och alldeles fel matvanor.... eller förresten vilken mat?
Kombinerat med alldeles för lite rörelse så blir det så.... Nu vet jag var kilona lägger sig på min kropp men de lär väl knappast försvinna därifrån i första taget.... det tas väl på andra ställen isf...

"Det var inte så jag menade. Du har ju inte fått din mens än" säger han och försöker rädda sig själv.... *sneglar och ger honom fler elaka blickar*

"Det var inte så jag menade"... säger han och lägger sitt huvud mot min arm.... *hmmmmm*